Det jag kommer att skriva nedanför är text som jag sammanfattat ur från Juul och Jensens bok Relationskompetens i pedagogernas värld (2009).
Interpersonella relationer
Handlar mycket om våra egna projektioner. Vi själva måste ta ansvar och se oss, kritikt kunna granska oss själv. Vi börjar mer att se sammanhangen i våra relationer till andra och hur det påverkar oss och omgivningen.
När vi har denna självinsikt så läggs "ansvaret" inte över på en person, utan vi ser allt som en mognadsprocess. Våra relationer sedan innan har format oss och satt mönster på hur vi beter oss.
Fokuset ligger inte på våra individuella, historiska frutsättningar utan på sådant som sker här och nu, mellan dig och mig. Hur vi kommunicerar, vilken omgivning det är runtom oss kommer att påverka hur våra "mönster" visar sig.
Vårt samspel består av två olika dimensioner, innehållsdimension och processdimension.
Innehållsdimensionen är det vi gör tillsammans, det vi samtalar om och undervisar. I vår verksamhet, förskolan, är det ofta förutbestämt vad olika aktiviteter ska handla om och både barnen och de vuxnas inställning till aktiviteten kan vara allt från intresse till olust.
Processdimensionen är sättet vi uträttar någonting på. Inte bara den pedagogiska metoden utan även vår samtalston, stämningen runtom oss och atmosfären: kroppsspråket. Språket vi använder allra mest, den indirekta kommuniationen, de uttryckta och undertryckta känslorna, de olika attityder. Alltså: våra medvetna och omedvetna yttre och intre beteenden.
I min framtida roll i förskolan så är det mitt ansvar för att ta emot barnet så att hen kan känna trygghet hos mig och i verksamheten, öppenhet och vi ansarar för samspelets kvalitet och konsekvenser.
Barn kan ha olika åsikter och det är mitt jobb att vara lyhörd på dessa. Man kan säga att vi har ett ledaransvar i relationen, för om vi inte lyssnar på barnen så är det barnet som får lida för det.
I mina "yngre" dagar så fick jag höra att min klass var helt omöjlig. Vi var stökiga och hade tagit över klassrummet, makten, som man uttryckte det. Det hör jag än idag på många pedagoger som arbetar i skolan.
Det är inte med positiv klang man säger detta, och då anser jag att man som vuxen inte lyckats med sitt ledarskap, det vill säga det procesuella ansvaret.
Någon gång kommer vi alla att söta på ett s.k. "utmanande barn" i vårt arbete. Ett inlägg om utmananda barn har jag skrivit tidigare här i bloggen så det är bara att kika längre ner för mina tankar om detta, men åter till ämnet. För att barnen ska trivas på förskolan måste de bli tagna på allvar, hörd och sedd. Vi pedagoger kan inte avsäga oss ansvaret över att relationen med barnet är lite "knackig". Ofta har jag fått höra att det skylls på barnet, eller föräldrarna. Vad vet vi om hur har de där hemma? Varför är vi så snabb att skylla på detta?
Om det ändå skulle visa sig att barnets beteende beror på orolighet på hemmafronten så kan vi inte utesluta barnets grundläggande och aktuella behov av trovärdiga och ansvarstagande pedagogiska relationer.
Om vi skulle låta barnen få precis som de vill, göra precis som de har lust med för stunden, så säkrar vi inte barnets psykologiska utveckling. Barn behöver vårat vuxna ledarskap som tar ansvar för helheten i hens liv. Det betyder inte att vi ska strunta i att låta barnen få göra sådant som de har lust till, utan det betyder att vi tar barnens lust på allvar, lyssnar på dom, bekräftar och tar med "önskemålet" i beräkning.
Relationskompetens
Handlar om professionella relationer. Den ena parten är den professionella och den andra inte.
Ställs krav på vår rationalitet, insikt och överblick.
Den nya spädbarns- och relationsforskningen handlar om upptäckten av tre medfödda kompetenser hos barnet.
¤ Barn föds sociala. Barnet har en förmåga och ett behov att etablera sociala och (interspersonella) relationer.
¤ Barnets reaktioner är alltid meningsfulla.
Barnet har en förmåga till intersubjektivitet, förmåga att tona in den vuxnas stämning och att uppfatta och bearbeta signaler från den vuxne och svara på dessa relationellt meningsfullt.
¤ Barn kan ta personligt ansvar.
Handlar om att barn kan ta från början ta ansvar för sin egen person och att detta utvecklas mycket fort under förskoleåldern.
En fjärde viktig upptäckt handlar om att barn trivs och utvecklas bäst i en subjekt -subjekt relation, det vill säga en relation där barnet uppfattas och behandlas som ett självständigt subjekt, en individ. Som är aktivt medskapande i sina relationer från början. Relationen bygger på ömsesidighet.
Barn har en förmåga att anpassa sig varför det också samtidigt är sårbara. Vi har ett ansvar för att se om barn trivs och inte endast anpassar sig. Viktiga frågor är: Varför och hur verkar det vi gör?
Ledarskapet
Den vuxnas ledarskap då det fungerar positivt, vi ser barnen, skapar en trygg atmosfär för barnen och ger dem en ideal vuxenroll att identifiera sig med och testa sig själv gentemot.
Autenticitet
Att vara närvarande i relationen. Vår närvaro skapar möjligheter för barnen att hitta och uttrycka sin egen autenticitet och på så sätt finna egen sociala förståelse och sitt inre ansvarstagande.
Ansvar
Vårt ansvar som vuxna för relationens kvalitet. Detta ansvar kan delas upp i tre större delar.
¤ Vår kompetens att ingå i relationer med barnen.
Insikten om att den mänskliga gemenskapen etablerar relationer för att det är den mänskliga gemenskapens logik.
¤ Kompetensen att ta till sig sin betydelse i barnens liv, även om man inte är deras föräldrar.
Det är inte endast familjen som har betydelse för barnets utveckling.
¤ Kompetensen att stå ut med att den pedagogiska verksamheten liknar livet.
Den pedagogiska verkligheten är konstruerad och den konstrueras av pedagogerna.
Yrkespersonlig utveckling
Under 80 talet pratades det mycket kring person och funktion. Att vi måste gå i egen terapi för att kunna utföra pedagogiskt arbete.
Idag är det yrkespersonlig utvecklingen som är i fokus. Utgångspunkten är att i allt professionellt arbete med människor så handlar det om yrkespersonens utstrålning, förhållningssätt och genomslagskraft som har en viktig roll för den professionella relationen.
Yrkespersonlig utveckling handlar om hur vi som personer undersöker, erkänner och bearbetar tanke- och handlingsmönster som hämmar eller hindrar oss från att agera utifrån vår inre bild och önskan om den pedagog vi är och vill vara i framtiden.