I förskolans läroplan (rev. 2010, s.5) står det om att "förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. Förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda en trygg omsorg. Verksamheten ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet. I samarbete med hemmen ska barnens utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar främjas."
Under de första åren är barn beroende av oss, sa Christina på sin föreläsning (17/2-16 personlig kommunikation).
Samspelet mellan anknytning och omvårdnad är centralt, det kan avgöra framtiden för barnets förhållande med andra.
Därför tänker jag att det är så otroligt viktigt att barnet känner trygghet när hen ska skolas in på förskolan, för den trygga personen, vårdnadshavaren, kommer inte vara där. En person som barnet knutit an till är inte utbytbar, alltså så blir det lite krångligare om personalen skulle bytas ut, eller att barnet byter förskola osv.
Det är till personen barnet känner sig trygg hos som hen kommer att söka trygghet och närhet. Barnet känner en obehag vid ofrivillig separation.
Begreppet anknytning
Anknytning handlar om betydelsen av något mindre (i detta fall barnet) som hänger ihop/och är beroende av något större (vårdnadshavare, eller trygg förskolepersonal). Anknytningsteorin handlar om samspelet mellan dessa och innefattar vårdnadshavarens förmåga och vilja att stödja barnets behov såsom beskydd, tröst och trygghet i situationer där barnet kan känna obehag (utsatta situationer). Anknytning är något som utvecklas succesivt under de första åren i ett barns liv och att det byggs upp ett "band" mellan vuxen och barn. Olika beteenden från den vuxne kan skapa olika typer av anknytning. "Trygg anknytning" är det vi strävar efter.
Något som fascinerade mig var hur tidigt denna anknytning kan ske. Christina Widmark-Saari (personlig kommuikation, 17/2-16) beskrev hur utvecklingen sker.
* Redan i fosterstadiet, närmare bestämt v. 14, så kan barnet höra röster i magen. Hen känner även igen röster från den närmsta omgivningen.
* De första levnadsveckorna då alla dess sinnen används.
* Förstadium, då det sociala leendet visas.
* 4 månader - i den här åldern börjar barnet välja. vill jag till mamma eller pappa?
* Höjdpunkt 7 månader - kan skapa obehag att möta främlingar. Vill kanske ej möta dessa.
Vid 0-2 månader börjar barnet känna igen ansikten.
Vid 3-6 månader kan hen börja uppskatta
Vid 7-36 månader (3år) utvecklas barnet. Den trygga upplevelsen den hittills mött avgör.
Jag som pedagog ska vara en trygg bas för barnets utforskande i sin nya miljö. Hen ska kunna komma till mig när hen möter upplevt "hot". Att barnen vågar utforska och vet att jag finns där, att jag inte försvinner plötsligt.
Vad menas då med en trygg anknytning?
En trygg anknytning kan vara så enkelt som att vårdnadshavaren kan läsa barnets signaler.
En otrygg anknytning kan vara när vårdnadshavaren har svårt att läsa barnets signaler.
Dessa 2 ovan kallas för organiserad anknytning.
Desorienterad anknytning är när samspelet byggs till övervärande del av rädsla (Widmark- Saari, personlig kommunikation 17/2-16). Vårdnadshavaren kan skrämma barnet, barnet kan hamna i konflikt med sig själv. Det kan ske så att barnet helt enkelt "kopplar bort" anknytningssystemet.
Alla barn kommer nämnlige att knyta an till de vuxna om de får rätt förutsättningar för det. Anknytande är tvingande för barnet då det är överlevnad, de kan helt enkelt inte låta bli.
Broberg, Hagström och Broberg (2012) beskriver en liten fallbeskrivning där vardagen inte är sig lik för ett litet barn. Något så "litet" för oss som att flytta ihop frukostborden till ett större (istället för 2) kan skapa förvirring för ett litet barn som inte kan ta emot information lika lätt som ett äldre barn/vuxen. Vi som pedagog ska då visa förstående för barnet och inte ryta till och säga att nu får man minsann vara tyst. Jag har sett då pedagoger ledsnat på barnen när de är i upprört tillstånd vid frukost och valt att bära ut barnet ut ur rummet, för att få gråta ut ensam där. Eller att man skjuter ifrån stolen, sätter ner barnet på golvet och låter denne gå iväg utan frukost bara för att få slippa höra. Blir så ledsen när jag tänker på detta, något som man ständigt ska sträva efter är ju trygghet för barnen. Försöka att se detta ur barnets perspektiv!
För att koppla till det jag skrev tidigare om inskolning på förskolan så vill jag självklart att barnet ska känna en trygghet och vänja sig vid den nya miljön.
Barnet kommer att skapa en sk "ersättningsrelation" till någon pedagog i arbetslaget, då är det viktigt (tänker jag) att man låter barnet få vara nära den personen och inte se denne som "klängig" som jag sett så många gånger förut. Barnet kommer söka trygghet, ta emot hen! Inte kommentera något i stil med "*** ska lära sig att kunna leka med de andra barnen" eller "man kan inte gå runt med dig i famnen/handen hela dagen". Jo, det kan krävas så i början. Det tar olika tid innan barnen börjar utforska själv, och vilket barn vill springa iväg och leka när den inte känner sig trygg från första början?
Vi måste ta tid på oss, även fast det känns som att det inte är något vi har gott om när vi har en hel barngrupp att se efter. Men med små övningar tillsammans och bjuda in kamrater så kommer barnen att skapa en relation med varandra, känna mer tillit till hela gruppen och behovet att få leka med kamraterna utan pedagog kanske rentav ökar.
REFERENSER
Broberg, M., Hagström, B. & Broberg, A. (2012). Anknytning i förskolan: vikten av trygghet för lek och lärande. (1. uppl.) Stockholm: Natur & Kultur.
Skolverket (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. ([Ny, rev. utg.]). Stockholm: Skolverket.